För de flesta av oss är samhället en trygghet med fasta institutioner och instanser som finns till för att hjälpa oss genom livet på olika sätt. Genom att arbeta får vi tillgång till subventionerad sjukvård, mångårig skola, tandvård, äldrevård och mycket mer. Samhället för oss är ljust och med mängder av valmöjligheter, fritidsaktiviteter och framför allt möjlighet att utforska livet på ett positivt sätt.
Visst finns det en hel del människor som tycker att de har det svårt och att livet bara bjuder på utmaning efter utmaning. Då har de inte sett programmet ”36 dagar på gatan” av journalisten Christoffer Hjalmarsson. Han bestämde sig för att leva som hemlös under 36 dagar och träffa de människor som har hamnat utanför gemenskapen och lever i skuggan av samhället. Utmaningen bestod i att med kamera filma människorna han mötte och skildra deras livsöden samtidigt som han själv skulle klara sig utan pengar, mat eller sovplats.
När samhället sviker
Resultatet av dokumentärfilmningen visar ett kallt och hjärtlöst samhälle där missbruk, skulder och skilsmässor kan resultera i att en människa totalt förlorar fotfästet. Långa bostadsköer, väntetider på avgiftningskliniker och fulla härbärgen gör att dessa människor måste sova utomhus i minusgrader och tigga ihop till maten på tunnelbanan. När samhället sviker måste man leva i ett skuggsamhälle där man helst varken ska synas eller höras. Varma garage bevakas av vakter med hundar, soprum förses med hänglås och trappuppgångar låses. Christoffer Hjalmarsson fick många gånger sova under gångbroar och intill mindre trafikerade vägar. De institutioner som ska hjälpa hemlösa människor tar många gånger inte hänsyn till att de har svårt att få ihop till tunnelbanebiljetten för att kunna dyka upp på inplanerade besök.
Utan säkerhetsnät
För att undvika att hamna på samhällets skuggsida kan det vara bra att på olika sätt skydda sig själv även när man har det bra med arbete, tak över huvudet och ett kylskåp fullt av mat. Att ha ett sparkonto hos till exempel Savr och låta månadssparandet sakta växa ger en buffert och ett utrymme för oförutsedda händelser. Även om många av de hemlösa som Hjalmarsson möter i sina dokumentäravsnitt har problem med alkohol och droger har hemlösheten ofta börjat med att de blev utslängda, vräkta eller på andra sätt förlorade sina hem.
Missbruken har sedan antingen förstärkts eller uppkommit för att klara av den hårda verkligheten på gatan där den mänskliga värdigheten inte längre finns. De hemlösa bedövar sina känslor av misslyckande och kväver hoppet som för längesedan har dött med vodka, öl, cigaretter eller heroin. I en värld där man inte längre är välkommen finns inga öppna dörrar, ingen vänlighet, inget tak över huvudet och ingen mat. Utan samhällets säkerhetsnät att falla tillbaka på spenderar många nätterna med att vandra i staden, sova under broar eller åka lokaltrafik med otaliga byten för att få en timmes sömn här och där samt lite värme. Här finns också vanliga fattigpensionärer utan bostad. Vart är samhället på väg?
