I det samtida samhället har vi lyckats med något fantastiskt, vi har utplånat den mänskliga faktorn och ersatt den med teknologins avancerade barm. Från en mobil kan jag berätta om mitt framgångsrika liv för att sedan återgå till min ensamhet. Jag kan kliva ut och jag kan kliva in.
Vinsten och förlusten
I och med de enorma teknologiska framstegen så har vi vunnit bättre sjukvård, effektivare produktprocesser och snabbare kommunikation. Men effektiviseringen av samhället har inte bara sina fördelar, utan lämnar även människan i handen på maskinen. Idag ska hon vara sitt egna varumärke och hon ska marknadsföra sig själv för överlevnad. Autenticiteten i de mänskliga mötena som människan egentligen behöver, försvinner i den snabba kommunikationen – i den tomma konversationen.
Jag kan via mobilen förmedla min lycka och fotografera dess skepnad i form av skönhet, prylar och lyx. Men personen som trycker på knapparna har sedan länge brustit i det sociala samspelet och lämnats i sin ensamhet. Bakom varje glad bild finns en ensam människa vars autentiska jag filats bort i ett ytligt och konsumtionsstyrt samhälle.
Det ytliga samspelet
I dagens samhälle är det fasaden som räknas och inte det inre. Du är vad du äger. Det är falska leenden med blekta tänder och varma ögon med dolda agendor. Samtliga samhällsfunktioner är infekterade med det smittsamma viruset och det enda genuina kvar är människans strävan efter makt och resurser. De sociala anknytningarna är din biljett till framgång, inte din kompetens eller utbildning. Känner du ens dina nära och kära? Eller skulle du lika gärna kunna gå in på mowido för att söka bostad i ett främmande land – då din enda kommunikation med omvärlden sker via mobiltelefonen, eller som vissa kallar det: Det självvalda chippet.
Emile Durkheim, en av våra kändaste sociologer, skrev boken Självmordet
redan 1897. Där skriver han om en teori baserad på vikten av den mänskliga kontakten. Han beskriver en statistik där människor i det sekulariserade samhället är mer benägna att begå självmord än dem som lever i en tight grupp. Durkheim menade inte att människan måste förbli religiös för att vara lycklig – utan han talade om vikten av ett starkt samröre. Desto närmare medborgarna befann sig varandra och behövde varandra, desto bättre mådde de. Med industrialiseringens intåg rörde vi oss sakteligen bort från de jordnära arbetena, kontakterna och processerna. När vitala samhällsorgan blev automatiserade, blev även människan det.
Det är lätt att förblindas av pengar, makt och dess tillhörande girighet. De mänskliga faktorerna som empati, känslor och reflektion – försvinner i takt med de ytliga samspelen. Människan blir depressiv och tom, samtidigt som hon lätt faller för företagens manande till konsumtion. Kvar har vi till slut den ensamma människan. Den som nu saknar autenticitet och drivkraft, som livnär sig på bekräftelser online och moderiktiga inköp.
